Värdparet

Idag ska vi lämna vårt "trevliga" guesthouse och bege oss till några hyddor i buschen. Inget internet på ett par dagar och därmed inga uppdateringar för våra trogna läsare. Men håll ut. Om, ja jag säger OM, vi kommer därifrån med livet i behåll, där finns båda vilda djur och kannibaler, så återkommer bloggandet inom några dagar. Förmodligen med MYCKET spännande läsning.
Men jag kan inte lämna detta guesthouse utan att berätta lite om vårt värdpar. Vi kan kalla dem Helga und Wolf. Ett tyskt par som på ytan verkar vara ett till synes helt normalt par.....men....
När vi anlände mötte Helga oss, en kvinna i 40-årsålder (ålder för övrigt mycket svårbestämbart men låt oss gissa) med ett leende. Hon är ganska lång, nomalbyggd och ser ut som folk mest om vi bortser från FRISYREN! Håret är grått, lite långt, mittbena. Hon har håret hårt åstramat i en slinkig svans och en liten spretig lugg som sticker fram i pannan (ca en decimeter bred) lite likt en mycket kort hästman.Hon visade oss med samma leende hela guesthouset och berättade på ett militant tyskt sätt hur det hela fungerade på deras guesthouse, hela tiden med samma leende.
Vi checkade in och tyckte stället och Helga verkade mycket trevlig. Efter en stund dök Wolf upp. En liten, lite skalman-lik "pöjk" med krulligt hår. Jag konstaterar att det är ett mycket omaka ar. Även han är trevlig och vi finner oss tillrätta.
Sedan börjar det hända konstiga saker. Vi upptäcker att Helga är mycket kontrollerande. Hon dyker upp överallt och talar om för oss hur och när vi ska göra saker. När vi står och  pratar om att vi ska vara på Safarin kl 9.00 dagen efter, dyker hon upp tätt intill och talar om att vi måste åka senast kl 8.00, för att vara där till  8.30, och att hon har för avsikt att ge oss frukost 7.30 (frukosten öppnar egentligen först kl 8.00).
Vi säger: -O.K tack då.
När Wolf, vid frukosten dagen därpå, ser att vi har det lite stressigt vid frukosten och säger att 10 minuter hit eller dit inte gör något dyker Helga upp med långa steg, från ingenstans, och tillrättavisar sin make. - No, no Wolf, de måste åka 8.00. Han viker ner sig direkt.
Vid hemkomsten är vi trötta och vill bara hämta pizza för att sitta "hemma" och äta, vilket Hasse redan skrivit om. Hennes ögon blir lätt vidgade men med samma leende förklara hon att det inte finns något bord för oss att sitta vid (eftersom hon redan dukat för frukost och dessutom burit in poolbordet för detsamma), att det är jättenära till en pizzeria, att hon kan hjälpa oss ringa för att boka bord. Ögonen alltmer desperata när hon märker att vi verkligen VILL vara "hemma" och äta våra sju feta kladdiga pizzor. Tills slut förstår vi och ger oss trötta därifrån. Vi äter en snabb middag och kommer tillbaka för att sätta oss i det gemensamma utrymmet och "softa" lite. Genast kommer Helga marscherande med samma leende men denna gång med ett nytt budskap. Det ligger en lapp på bordet som vi ännu inte har upptäckt. Den är till oss. Hon drar raskt undan och skrynklar ihop lappen. -Jasså ni är tillbaka, säger hon. Då kan jag prata med er muntligt istället.
- Jag vill bara att ni är försiktiga när ni äter chips och nötter här ( vilket vi alltså gjort innan vi gick ut för att hämta det feta pizzan som vi inte fick ta hem). Det blir fettfläckar! I nästa sekund kom Simon med en kasse chips. Ingen av oss vågade ta upp chipsen utan knöt om påsen hårt och ställde den på golvet.
Vågar vi ta lite vin här undrar vi? Det kan bli vinfläckar kanske?
Det slutar med att vi vågar. Lite senare tar vi också fram lite choklad. Livrädda håller vi oss över bordet och ser till att igen släpper en flaga i soffan. Det vet vi ju hur det kan se ut. Innan vi lägger oss, torkar vi omsorgsfullt Helgas bord i rädsla att det ska vara någon vin- eller fettfläck som ska synas när Helga, inom kort efter att vi har gått, kommer att gå upp och syna hela utrymmet.
Nu förstår jag hur det måste ha känts när jag kom med ett avbrutet handtag i handen, dessutom till en förbjuden dörr ( ja, jag gick fel). Ja, för hon hade ju berättat precis vilka dörrar vi fick och inte fick använda och vilka av dörrarna som dessutom var säkrast att använda, bl a för att inte den lilla sköldpaddan skulle ta sig in. Med ett leende sa hon till mig att: - Sån't kan hända. Men inom sig rasade förmodligen en storm av avsky, kanske inte så mycket mot mig som själva händelsen i sig.
Lite senare på dagen satt ett skinande sprillans nytt handtag på plats igen. Såklart!
Kanske är det dags för Wolf att sälla sig till bachelorflocken. Han är välkommen, eller vad säger ni grabbar?

Ylva