Slutbild

Nu är det dags att koppla ner och resa hem. Det känns tråkigt för det har varit fantastiskt.

Vi lämnar er med några slutbilder.

Videon är inte klar. Vi har haft tekniska problem. Vi hoppas kunna publicera den senare.

Tack för visat intresse!

/ Brobäck och Rasch

Vår värd Nigel

Christian, som är den som haft all kontakt med vår nuvarande värd, börjar nu sakta slappna av. Vi ska ju åka i morgon och än så länge har allt gått bra.

Redan hemma vid tangentbordet satt Christian och muttrade över kontakten med Nigel.

Allt var skumt, enligt Christian. Jag sa åt honom att kalmera sig men det fanns något återkommande i detta.

Så fort han haft en kontakt med Nigel eller, ännu värre om Nigel inte återkom omedelbart vid försök till kontakt, så kom muttrandet. "Det är något skumt med det här". "Tänk om stället inte ens finns?" "Varför ska han ha allt betalt i förväg?" "Varför går inte betalningen igenom?" (Jag fixade det sistnämnda lätt som en plätt skall tilläggas) o s v.

Strax innan vi skulle börja vår resa skickade Monika en länk som gick till en recension på Tripadvisor av Nigels Manor. Den var inte nådig! Det var bilder på smuts i poolen, sliten soffa, skit bakom toaletten, avsaknad av köksattiraljer mm mm. 

Christian skickade omedelbart länken till Nigel som omgående gav ett långt svar, som vi fann tillfredsställande, och Christian lät honom förstå att vi hoppades kunna återställa balansen bland recensionerna på Tripadvisor efter vårt boende vid hans Manor. Christian var kung!

Ju närmare vi kom vårt sista boende ju mer spänd blev nu Christian. Han skulle nu träffa den man som han haft så mycket, lite tuff och ibland "skum", konversation med hemifrån.

Mötet, som ni läst om tidigare, gjorde ju inte saken bättre. En mycket skräckinjagande man som "låtsas" vara intresserad av sina gäster och att de ska vara nöjda med vad som erbjuds. Varje gång vi råkas säger han:

"Fantastic view, eejjj?" Och det är den ju för all del! Det gäller att fokusera på utsikten och inte på skavankerna?

Huset vi kom till var i stort sett perfekt men det fanns vissa brister. Redan dag ett hittar vi en trasig kaffebryggare, trasiga sänglampor, alldeles för få vinglas, en ruskigt sliten soffa som täckts med jobbiga skynken som bara glider av och grymt skitiga stolsdynor till utestolarna. Alla vänder vi våra blickar till Christian. Det är ju ändå du som haft kontakten med honom, du kan väl påtala dessa brister, säger vi.

Christian ler lite snett och säger tvekande. -Visst...

Strax efter kom en av de anställda förbi och Christian såg sin chans att slippa konfrontera Nigel. Han påpekade snabbt kaffebryggaren och sänglamporna. Ny kaffebryggaren kom samma dag faktiskt. Efter fyra dagar (alltså två kvar) fick Christian äntligen fram bristen på vinglas, efter att ha småpratat lite om laserattacken kvällen innan, och Nigel, som verkade vilja var till lags, kom tillbaka samma dag med 12 vinglas. Vid det laget var vårt "rödtjut" slut och vi hade bara glädje av vitvinsglas, vilket redan fanns. Stolsdynor, slitna soffor och sänglampor lämnar vi precis som när vi kom men Nigel och Christian verkar ha blivit såååå tajta.

Såååå sex timmar senare. Ingen har sovit en blund. Nigel hade hit sina kompisar i Penthouset våningen över oss. Ett extremt dunkande av musik, stampande fotsteg i taket, hårda, arga röster mellan varven. Knarket flödade. Vi låg tysta och tryckte med täcket långt uppdraget till hakorna. INGEN vågade gå upp och knacka på för att be dem sänka volymen lite. Kl 06.30 "fadade" det hela ut och vi vågade kliva upp, snabbt packa ihop det sista och ge oss iväg.

"I'm counting on you for Tripadvisor " är det sista Nigel säger till Christian. "Of course" stammar Christian fram.

/Ylva

Fem höjdare

1. Santos Beach, Mossel Bay. What a beach! Jag tror att vi alla är överens om att det är den bästa stranden vi varit på. Och vi har alla varit i Thailand... Vi hade en helt fantastisk dag på Santos Beach med mycket roliga händelser. Och man kunde ju bara ana hur bra dagen skulle bli när mamma började dagen med att ramla ner i vattnet med alla kläder på efter en hoppbild, vad som egentligen hände vet ingen... 

2. Safarin. Helt klart en av de häftigaste sakerna jag gjort i mitt liv. Det var en dag fylld med spänning, roligheter och nya upplevelser. Samtidigt som det var lite mysigt att åka runt i den stora bilen, inlindade i filtar med Billy framför sig. Kändes tryggt. 

3. Stellenbosch. En av de mysigaste städerna jag varit i och trivs som fisken i vattnet. Den har mycket bra restauranger och nära till många aktiviteter. Jag och Simon har planer att studera i denna studentstad. 

4. Zwartberg Mountain View Lodge. Häftigaste boendet under vår resa. När vi svängde upp på "uppfarten" första gången så satt alla bara och skrattade nervöst, men ser man på.. allt var ju tipptopp. Och för min del så hade inte upplevelsen varit den samma om inte grisen hade varit där! 

5. Waterkloof. Här kan vi snacka mat! Varenda rätt som kom in var något ut över det extra. Här blev det inte maten tystar mun utan från vårt bord hördes mer "åhh, mmm, åh herregud, åhh, mums, vilken räka, vad är det det smakar?, den här rätten får 10 av 10, åh så gott"

// Hanna

Om Pringle Bay samt en botanisk trädgård

Idag, vår sista hela dag i Sydafrika, tog vi en tur söderut längs kusten. Vägen ner mot Hermanus är helt enastående vacker. Vi stannade till i den lilla byn Pringle Bay. Bara på måfå men det visade sig bli en hit.
Vi började med att besök en Deli som även hade fina presentartiklar. Den lika trevliga damen som hade Delin rekommenderade en botanisk trädgård i Betty's Bay några kilometer söderut. Botanisk trädgård låter ju som döden tyckte vi men det visade sig att vi hade fel. Vi gick någon kilometer i trädgården och tog del av de blommor som växer i det artrika Western Cape. Vi nådde Disa's Waterfall där den rara blomman Disa växer. Den har namngetts av den svenska botanikern Bergius som reste i området på 1700-talet. Disa uppgavs, enligt en skylt på platsen, vara en drottning som enligt legenden levde i Sverige och lyckades snärja kungen, som uppgavs ha levt i Uppsala. Dessutom påstås detta högtidlighållas årligen i nämnda stad. Vet inte om någon av er kan bekräfta detta, vi ställer oss frågande. På väg ut från parken fick de övriga besökana njuta av skönsång då vi alla, över länk, uppvaktade Hans Rasch som idag firar sin 75 års dag. Vi säger ännu ett GRATTIS!
Vi begav oss sedan åter till Pringle Bay för lunch och njöt av underbara sallader innan vi åkte hem för att njuta av solen vid poolen.
/Hasse & Christian

Resans ris och ros

Resans ris går till Simon, som badade med sin 2 dagar gamla telefon. Så här beskriver Simon det själv;

Kl: 14:48, Rum nr.1 vid The Beauthiful South. Jag stoppar ner min nya Samsung Galaxy Note 2 i fickan på mina badbyxor samtidigt som jag tänker: Hehe, jag kommer nog glömma den här i fickan när jag badar, hihi! Trött om jag var gick jag ned till poolen. Jag var både domnad i kroppen och i hjärnan efter våran långa resa och tyckte att vattnet var perfekt i tempratur och att jag ville kyla ner mig från värmen. Kvick och smidig (fattar inte hur jag var det) slank jag ner i poolen med ett lättat leende på läpparna. Tog på mig cyklopet och simmade runt som en delfin ett tag. Jag rensade poolen från fluger när det kliade på benet. MIN TELEFON VAR KVAR I FICKAN! Fort upp ur vattnet! Springer och skriker. Min familj sitter stumma och fattar inte hur klantig jag egentligen är. Christian kommer utspringade och gör hjärt(batteri) och lungrädding(skärm) på min telefon. Dagen efter lägger jag den i ris på vårat varma rum och den har legat där sedan dess. Summan av summarum: 5000kr gick rakt ner i poolen (sjön). För att inte göra er allt för ledsna så kan jag meddela att vi har drulle försäkring!

Resans ros går till Zwartsberg View Mountain Lodge för lodgens coola layout. Gubben som ägde det var typ Indiana Jones farsa = cool som fan. Hans hund hette Indiana och var lika cool. På kvällarna kunde man se stjärnorna på ett helt annorlunda sett än i Sverige där man typ ser två. Det som var lite jobbigt var den feta grisen...Som varje kväll slet i våra kläder så att dom nästan blev till trasor. Bushbabyn var lite för aggressiv och slog grisen med en tjock gummislang som hade ett jäkla fjong! Men trots allt detta är Zwartsberg det coolaste stället jag hittills har varit på (i Sydafrika)

//Simon och Jakob

Skarpsinniga bektraktelser, eller nonsens?

Under våra veckor i Sydafrika har vi blivit varse många skillnader mot det svenska samhället. Det är kanske naturligt att det finns mycket som skiljer sig från den vardag vi normalt upplever men vi vill här lyfta fram några som berört oss lite mer:

• Kvinnan i vägkanten. Här i Sydafrika står det kvinnor ( och män) och väntar vid vägkanten och i korsningar. Vi vet inte riktigt vad de väntar på men det har sagts oss att de väntar på lift. De står där och söker kontakt, i bland ivrigt. En kvinna i Sverige som står i vägkanten och vinkar pockande till bilar hoppas ofta få betalt för vissa tjänster ( har det sagts oss...)
• Skråväsendet lever! I Sydafrika är hierarkier uppenbara. Senast här om dagen när vi ockuperade frisersalongen här i Gordons Bay blev vi varse att det är skilllnad mellan olika yrkeskategorier; frisören tvättar inte håret ( och närmar sig inte ens tvätthon) utan denna uppgift tillhör en "tvätterska" som lever på dricks. Även i livsmedelsbutiken upplevs detta; den som plockar in varor i hyllorna gör det och vet inget annat.  Dessa skillnader har inget med hudfärg att göra utan beror troligen på tillgången av billig arbetskraft. Det finns alltid någon som är beredd att göra arbetsuppgifter som vi ännu ej kommit på i Sverige ( eller som vi kanske hade förr?). Varje parkering vid shoppingcenter har ett antal pigga "parkeringsvakter" som hjälper till att lasta bilen och hjälpa till vid utbackning ( vare sig man vill ha hjälp eller ej). För detta betalar man ca 3-5 rand.
• Försäljning i vägkorsningar. När man stoppar vid ljussignaler kommer det ibland fram en, oftast färgad person, och vill sälja något; blommor, tröjor eller annat. Endast vid två tillfällen har det varit vita personer som påkallat uppmärksamhet och dessa har haft någon form av psykiska problem. Vi ser också många som säljer saker längs vägkanten; majskolvar, cigaretter, ved, rottingmöbler. Alla är svarta. Vi tror att det är deras sätt att överleva. Hur mycket tjänar en person som hela dagen sitter längs en väg och säljer majskolvar? De svarta säljer vid vägkanten för att klara livhanken, när en vit gör samma sak finns tydliga bevis på psykisk ohälsa. Det är långt kvar till rättvisa. 

/Christian & Hasse

Babiantoalett

Babianer får ej besöka toaletterna i Sydafrika, i allafall inte på botaniska trädgården i Bettys Bay. Babianerna skall göra sina behov i skogen och äger inte rätt att nyttja faciliteter som är avsedda för mänskligt avfall. Vi tycker detta är fel! Babianer är känsliga varelser och förtjänar att få "lätta på trycket" på sedvanligt sätt. Dessutom är det beklagligt när regler slår blint och drabbar oskyldiga. Christian blev idag stoppad i dörren när han hade bråttom. Han känner stark sympati för babianerna och vi stöttar honom. Så här får det inte gå till!!  

Dagens Haiku 11/1

Sluträkning pågår

Kvitton fladdrar i luften

Balans är uppnådd

Dagens Haikus 10/1

I

Lammgrill på altan

Vinslattar måste drickas

Inget får bli kvar

II

Attack nummer två

Flygmyror invaderar

Radar fungerar

III

Brandhärd härjar än

Tredje dagen av rökmoln

Atlanten  skyddar

IV

Oro i lägret

Velar om morgondagen

Familjeråd nu

V

Hurra för läkt läpp

Ylva är kyssklar igen

Alla står på rad

VI

Akut hysteri

Problem med redigering

Är filmen förstörd?

Våra alternativa jag

På fina restauranger får man vänta ganska länge på maten. Vi roade oss då med att räkna dubbelhakorna på varandra. Effekten blev att vi kunde se några look-a-likes bland våra bilder. Kan ni se vilka?

Eftermiddag vid poolen

Vi gjorde det lätt för oss på eftermiddagen idag. Vi softade vid poolen tillsammans med lite svala drycker. Det gick ganska bra.

Besök på Vergelegens vingård

Idag hade vi förmånen att få en privat tur på den topprankade vingården Vergelegen detta tack vare Monikas kontakter inom vinvärlden. Det var till Vergelegen som Nelson Mandela tog Bill och Hillary Clinton för att bjuda på middag när de gjorde sitt första besök till det fria landet 1998.
Vi mottogs kanske inte lika pampigt som presidentparet men vi kände oss ganska "VIP:iga" när vi fick en personlig guide, vi kan kalla henne Bella, som hämtade oss i en minibuss för en tur ut på vingården och upp till vineriet där druvorna bearbetas.
När gården 1987 togs över av bolaget Anglo-American startade en ny era, med ambition att på Vergelegen göra några av de bästa vinerna som Sydafrika har att bjuda. Man byggde också ett vineri uppe på en av kullarna runt gården för att kunna ha sin produktion placerad rakt över platsen för vinlagring. Genom detta arrangemang kan vinerna via slangar hällas rakt ner i ekfaten och minimal påverkan på vinet sker.
Vår guide, Bella, berättade mycket insprirerande om hur arbetet på vingården bedrivs, och gruppens sommelier, Monika, ställde många initierade frågor.
Efter vinturen togs vi tillbaks till Vergelegens eleganta vinprovningsrum. Vi fick prova sex olika viner, varav två tillhör deras bästa. Hela provningen var kostnadsfri ( tror vi) och ingick i vinturen, som vi också tror var gratis....
Stärkta av vinet tågade vi iväg till restaurang The Stables, där vi intog en mycket god lunch. Vällagad pizza, god caesarsallad och mycket annat.  Barnen drack en mycket intressant variant på varm choklad, Chocolate Experience.

Toalettbesök i gryningen

Vi har sedan dag ett här på vår Manor haft besök av "någonting" rakt nedanför vår altan, i Atlantens stora vida famn, som vi inte riktigt kunnat identifiera. Ungefär kl 16 dyker den upp. Simmar omkring, gäckar oss genom att visa upp något fenlikt, dyker ner, dyker upp igen men bara lagom mycket för att vi inte ska kunna se vad det är. Är det en säl månne? En haj? En pingvin? Gissningarna är många.
Så i morse, kl 06.11, vid ett sedvanligt toalettbesök med Atlanten som enda vän, ser jag från sittande ställning, flera "någonting" ännu närmare än vanligt. Jag försöker gnugga gruset ur mina trötta springor till ögon för att kunna identifiera vad det är.
Spännande. Jag blir plötsligt klarvaken. "Någonting" är mycket mer ovanför vattenytan än tidigare, mer upprätta, och man ser tydligt hur några slags fenor rör sig fram och tillbaka vid vattenytan på varje sida av "någonting". Det måste helt enkelt vara sälar med sina små armstumpar tätt intill sina kroppar. Dom leker i vattnet, flyter med i vågorna och paddlar ut igen.
Plötsligt ser jag till min förvåning att en av "sälarna" kliver upp på en surfbräda och surfar längs en stor våg en lång sträcka in mot land.
"Någonting" visar sig vara små svarta pojkar som antagligen vet när vågorna är som bäst och gett sig ut på morgonsurf.
Jag inser att detta inte har något att göra med vårt ännu ouppklarade "någonting" att göra. Jag gick tillbaka till sängen, fortfarande i ovisshet men ruskigt pigg.

/Ylva

Teaser

Idag har årets inspelningar av "Parody with parents 2" slutförts. Nu kommer det hårda arbetet med klippning och redigering. Worth waiting for...

Middag på Waterkloof

Det står nu utan varje rimligt tvivel: livet är rättvist!

Kvällens upplevelse på vingården Waterkloof i Somerset West är resans absoluta mathöjdpunkt. Faktum är att kvällens middag är något av det bästa, kanske till och med DET bästa, vi någonsin upplevt.

Hasse hade fått korn på att Waterkloof skulle kunna ge något utöver det vanliga. För att vara på den säkra sidan beställde vår högt ärade vän även Sean's Service till och från restaurangen. Allt för att alla skulle kunna ta del av gårdens vin. Restaurangens design är modern: betong, lampor i koppar och högt i tak. Inte så mycket traditionellt Sydafrika men danskt och snyggt. Mycket smakfullt. Givetvis öppet in till köket. Våra förväntningar steg.

Vi vuxna valde avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket. 500 rand per skaft och det skulle visa sig vara ett fynd. Menyn inleddes men en helt underbar camenbert creme brulée med päron- och sellerisorbet (nederst till vänster på bilden nedan). Därefter blev det öring med wasabisorbet, tryffelcreme och rostade rödbetor. Mer än delikat!
Sedan kom den som skulle bli kvällens topp: friterad räka, monkfish och äppel- och ingefärsblock. Kanske det godaste jag ätit i mitt liv men nästan överträffat av den Karan Beef fillet som var nästa rätt. Köttet var av en art man aldrig får, så oerhört gott.
Därefter två desserter, först en magisk cheddarbricka och en avslutning med banan, chokladganache och hasselnöt- och albatryffelcreme.  Cremen var helt otrolig.
Allt kompletterat av goda viner. Faktum var att rödvinet var så himmelskt gott att vi köpte 6 flaskor att ta med hem. Hur f-n det ska gå...

Under tiden passade barnen på att testa kökets rostade anka följt av Death by Valrhona- choklad eller ostbricka. Även barnen var lyriska.

I samband med kaffe meddelade Hasse att han hade för avsikt att stå för kalaset. Det är inte bara när man är sjuk man gillar läkemedelskoncerner.

Tack, Hasse, för denna upplevelse. Jag lovar att vi inte kommer glömma den på länge. Om ens någonsin

/ Christian

Hos frisören

Två av de unga, Hanna och Jakob, hade bokat klippning respektive slingning kl.9.00 i morse. Det kom att bli en riktig happening och jag vet inte om det mest var det för oss eller för personalen på salongen( de fick sig nog ett gott skratt på fikarasten). Hela klanen var samlad och satt och degade kring de två som groupisar kring ett rockband. Ju längre tiden gick blev de tre kvarvarande, icke klippta, männen väldigt intresserade av att få bli klippta och framför allt få den gedigna huvudmassage som bara en hårtvätterska på en sliten mindre frisörsalong i ett sunkigt shoppingcenter i Somerset West kan ge. Alla friserade denna dag, dvs. 5 pers,prisade de hårda nyporna hos hårtvätterskorna. Ylva funderade starkt på att bara få håret tvättat, huvudet hårt masserat och att få en läcker sydafrikansk föning. Det blev dock inte så. Alla som fick håret fixat blev väldigt fina till ett extremt billigt pris.// Monika

Att åka med Seans buss

Ikväll hände det igen. Vi åkte med Seans buss. Klockan 7 blev vi hämtade för att vara på Waterkloof klockan 7.30. Om Waterkloof får andra skriva. Att åka med Seans buss är ingen trevlig upplevelse. Man sitter som på fälgar och studsar fram över asfalten. Sean har en egen uppfattning om vad som är en bra restaurang, han gillar Clos Malverne och ogillar Vergelegen. Vi tycker precis tvärtom. Sean tycker om att åka genom kåkstaden, kanske för att vi ska känna spänning. Vi ogillar starkt detta. Ändå åker vi med Sean.
Klockan 11 blev vi hämtade av Sean utanför restaurangen. Samma slitna buss och skumpiga tur genom kåkstaden. De branta backarna upp till vårt hus klarar knappt Seans buss av. Avgasröret skrapar i när han vänder bussen. Väl framme ler han med de gula tänder han har kvar och önskar oss en trevlig kväll. Vi sträcker ett antal sedlar mot honom och springer snabbt in genom porten. Sean tittar efter oss och tänder en cigarett. Varför åker vi med Sean?

Dagens Haiku 9/1

Regn och rusk i dag

Då går vi till frisören.

Blonderar slingor.

Under attack

I går kväll när vi  stillsamt satt på vår altan och mumsade på några ljuvliga jordgubbar, blev vi plötsligt attackerade av laser. Först kom det gröna strålarna kors och tvärs. Därefter de röda. Stämmningen var hotfull. Barnen skrek, kastade sig in, slände sig på golvet och höll sig för ögonen. De vrålade att de var rädda och att vi måste komma in. Attacken upphörde inte och vi var tvungna att avbryta vårt så stillsamma jordgubbsätande, gå in till de hysteriska barnen, dra ner alla rullgardiner och se oss besegrade.
Christian och Hasse är nu på väg ner till lasershoppen för att inhandla motvapen. NU ÄR DET KRIG!
/Ylva

Dagens haiku 8/1

Endast tre da'r kvar

optimering nödvändig

Dunderpiller tack!

Om en vanlig dag i Sydafrika

Idag har det varit blandad kompott, olika aktiviteter hela dagen. Efter frukost styrde Hanna och Simon upp verksamheten då de regisserade de äldre i de första tagningarna på vår balkong. Därefter en fantastisk lunch på vingården Somerbosch följt av en vinprovning på Kleine Zalze. Vinguiden Patrick gjorde ett minst sagt gott jobb och det var lite pinsam att inte lägga stororder. Monika hade en personlig kontakt på vingården och vi fick en minst sagt god och personlig beskrivning av de smaker som en vanlig flaska vin innehåller. Patric hade en målande språk som faktiskt gick att förstå även för en novis.

Efter vinet drog vi till Bikini Beach för en stund på stranden. Undertecknad talade på väg från stranden med en livräddare som meddelade att de inte sett Great White Shark "på länge".  På annandag jul var det två magnifika exemplar som hovrat utanför stranden. Skönt att vi inte visste när vi badade. Efter det närgångna lejonet i Botlierskop kändes det bra att inte hamna i närkamp med den vita havskungen. 

Just nu sitter vi på balkongen och tittar ut över False Bay i väntan på de jordgubbar vi köpte på Somerbosch. Jodå, livet är rättvist.

/ Christian

Dagens haikuar 7/1

1.

Studielya

barnen åter på spåret

suckar hörs från hörn

2.

Plötslig vind slår till

parasoll som projektil

idag dog ingen

Frukost, lunch och middag

Selfcatering är farligt för sådana som oss. Vi får aldrig nog. Det mesta av dagen går faktiskt åt till att planera, inhandla och laga alla våra måltider. Det är alltid spännande att handla i andra länder. Roliga styckningsdetaljer, spännande korvar, härliga drycker och fantastiska frukter.

Vi började dagen med en härlig frukost. Se bild överst till vänster nedan. Strax därpå vidtog lunchen. Se övriga bilder nedan. Ungdomarna föredrog att laga sin egen lunch. 

Därefter tog vi en kort paus innan vi började förbereda middagen. Under den korta pausen hann vi svalka oss med lite öl, cider och Coca-Cola. Middagen bestod av en klassisk syafrikansk Braii(BBQ) med oxfilé, korvar, ungspotatis, sötpotatis, delikat sallad, chutney, peppadew mm mm (se sista bilderna)

Sanningen att säga så var vi faktisk nere och svalkade oss i Atlanten en stund också. Tyckte jag inte att havet reste sig lite? Kan det vara vårt matintag?

Vårt resesällskap II

Christian ska snabbt springa in i poolen innan bilden tas och lyckas missa trappsteget och ramlar istället i, därav våra glada ansikten på första bilden. 

När man reser med familjen Rasch uppstår en symbios av sällan skådat slag. Det kan inte förklaras med ord utan måste upplevas. Christian har tagit på sig rollen som Jakobs mentor, Simons mattelärare, Monikas kartkompis och Hasses "bättre jag" ...Ylva håller koll på oss och får Jakob att delta i aktiviteter han annars vägrar att vara med på, dessutom bjuder hon på sig själv till den grad att flera av oss under resan skrattat så vi gråtit ( nackmassage av strutsar...) och så sist, men inte längre minst, Hanna som är en cool mix av dessa två personligheter, en skärpt tjej med glimten i ögat. Hennes humor och lugn gör att vi blir till ett team: inte längre barn och vuxna utan alla tillsammans.. Tänk vad skoj man kan ha!
/Hasse & Monika

Vårt resesällskap

Våra vänner är väldigt lätta att resa med. Vi kuggar i varandra som ett väloljat maskineri. Alla vet när det är dags att ta vid, släppa efter, ta vid, släppa efter...Dagarna tuffar på behagligt utan några bekymmer.
Det är onekligen lätt att ha att göra med vänner som alltid replikerar:  "Ja gärna" eller "Gu' va kul".

Vi har Monika, vår kompetenta kartläsare som alltid är positiv till nya begivenheter och ständigt skriker: "Ta kort, ta kort" och själv har en skön "stajl" när hon poserar framför kameran.
Hasse, även han alltid positiv och framåtsträvande. Han är vår vindklyvare längs vägarna. Just nu extremt pigg och alert men vi undrar om det inte är hans dunderpiller?
Simon, vår egen "husgris", lite bökig, fumlig och yster. Vad som än händer slutar det alltid med att vi alla skrattar, inte minst Simon.
Sist men inte minst Jakob, vår lilla "husmus". Tittar alltid lite försiktigt fram ur "sin håla", kollar att fältet  är fritt. Då han ser att allt är lugnt skuttar han glatt fram och tar ivrigt för sig av det som erbjuds.

/Ylva och Christian

OBS! Våra vänner vet inte att vi skriver det här så säg inget. Vi vill inte att dom ska känna till detta eftersom vi inte vill att dom ska bli malliga över alla superlativer.

Stormvindar och energitabletter

Mina fantastiska energitabletter har visat sig ha, åtminstone, en allvarlig biverkan: sömnsvårigheter! (Borde jag som en ansvarsfull medarbetare på ett läkemedelsbolag anmäla denna biverkan, om det ens är en biverkan, kanske är det en del av effekten?) Sömnsvårigheten beror också på den kraftiga vind som för närvarande får vårt hus att rista, likt en trånande jungfru. Ljuden som denna vind för med sig är dock allt annat än jungfrulika. Det låter snarare som om en jätte försöker ta sig in genom ytterdörren, osaliga andar tjuter utanför fönstrena. I detta fanatiska oljud ( kan tabletterna ha haft en påverkan också på min hörsel?) sover de övriga i sällskapet. I skrivande stund, klockan 03:39, väntar jag bara på morgonen och solens uppgång....
/Hasse

Middag på The Tavern

Vi har idag ätit middag nere i hamnen här i Gordons Bay på restaurang The Tavern. Att ta sig ner till hamnen från vår villa är inte helt enkelt har det visat sig. Först var vi tvugna att ta oss över den hårt trafikerade R44:n som passerar nedanför vårt hus. När vi väl kommit över och kunde räkna in hela flocken började en mycket vådlig nedstigning genom ett buskage som innehöll sopor och vars underlag bestod av lös sand.
Även denna utmaning bemästrade gruppen och en liten stund senare kunde vi nå The Tavern. Väl inne i den milt sagt stojiga lokalen blev vi professionellt omhändertagna av den unga servitrisen och snart stod såväl öl som vin på bordet. The Tavern har en paradrätt som är en mycket fin, och mjäll, bläckfisk som friterats i stekpanna. Till denna serveras ett gott citronsmör. Några i gruppen valde denna rätt och fann den habil men inget som man behöver berätta om i en blogg.
När det var dags att bege sig hem hade vi lyckats ordna så en taxi skulle ta oss upp för de branta backarna. Natalie och Sean, ett par som för många år sedan arbetade på The Tavern, har numera ett taxibolag( eller i allafall en minibuss) som de kom körande med. För den facila summan 50 rand tog de oss upp för berget. I priset ingick att Natalie delgav oss deras levnadsöden (arma människor..)
Nu har vi kommit hem och njutit av kaffe och de cupcakes som Hanna köpt på Pick'n Pay.
/Hasse (jättepigg efter intag av tabletter..)

Dagens haiku 6/1

Anabolstinn värd

med silikonkurvig vän

Står vi för bröna?

Om att mötas

Så kom vi fram till vår hyrlägenhet i Gordon's Bay. Vi möttes av en spatiös lägenhet, det ena sovrummet har ett helt inrett badrum med badkar bakom huvudkudden. Bokstavligen. Från lägenhetens balkong är det en enastående utsikt över False Bay med Taffelberget i fonden. Vi passar på att ge en en dagbild och en nattdito.

Nåväl, inte bara lägenheten mötte oss utan även ägaren som vi kan kalla Nigel. En engelsman som på  för oss oklara anledningar flyttat sin verksamhet till Sydafrika. På bilden nedan resonerar Nigel och Christian kring världens rättvisor. (För tydlighets skull: Christian till vänster). Det har gått en del e-post mellan de två under året som gått och nu fick de äntligen träffas. Christian har under e-postkonversation anat att två universa kolliderar och de ekonomiska transaktioner som skett har utförts på något annorlunda sätt än brukligt.

Nigel gav nu, IRL ("in real life" för er med käpp),  sken av att ha en gedigen utbildning intagen på valfritt brittiskt högriskfängelse och när hans väninna presenterades syntes tydligt var en del av rånbytena placerats. Damen stoltserade med ett par "twin peaks" i toppklass. Om de de två männen möttes i klokt samförstånd är oklart men de var överens om att lägenheten var mer än rymlig, hade bra läge och vyn genom de massiva panoramafönstren var "magnificent". 

Christian tvekar lite på att framföra en smärre synpunkt avseende antal vinglas i lägenheten. Christian är inte helt säker på huruvida omfattande akuta kirurgiska operationer på lokalt hospital, hemtransport i gipsvagga samt lång konvalencens ingår i IFs stora hemförsäkring.

/ Christian

Resan mot Gordons Bay

Efter en kraftig frukost styrde vi kosan mot vårt sista stopp på vår Sydafrikaresa - Gordon's Bay.  Vägen dit gick genom mycket omväxlande natur. Smärtande vacker bitvis. Något vi slogs av var de många, långa raka vägarna som aldrig tog slut. Miltals av rakor! Det var en lång sträcka att köra idag, ca 40 mil. Mot slutet av färden såg vi att chauffören i vår ledarbil började vingla lite hit och dit. Han började också dra fingrarna genom håret upprepande fram och åter. Vi förstod, efter tidigare erfarenheter, att han var trött.
Mycket riktigt.  Ledarbilen stannar och ut vinglar chauffören. Vi tar en paus vid en liten butik där vi förser oss med diverse godsaker och dryck. Vad vi inte visste var att vår chaufför i ledarbilen hittat några uppiggande piller i butiken. De skulle dämpa ångest, ge ökad prestation och minska trötthet. En kapsel och 5 tabletter skulle sväljas omedelbart. Chauffören tvekade inte. Det borde han ha gjort.
Vi har nu fått dras med en högt uppskruvad man i flera timmar. Han kastade sig iväg för att handla frukost till i morgon strax efter ankomsten till vårt nya boende, sjunger högt, skuttar före oss andra nedför galna, taggiga, skräpiga stigar och tvingar oss andra att skutta med. han går fram som en bärsärk.
Timmar har nu gått sedan vi kom. Vi andra är helt slut men inte chauffören.
Vi befarar nu att han inte kommer att somna på hela natten. Vi hoppas för chaufförens fru att dom innehöll något Viagralt också?

/Ylva

Eftermiddagspasset

På eftermiddagen vidtog återresa till lodgen. För att variera våra upplevelser tog vi ett annat pass över Swartberg. Denna gång följde vägen, tack och lov asfalterad denna gång, ett vattendrag som skurit sin väg genom bergen. Vägen slingrade sig genom ravinen och vattnet över ett 20-tal låga broar och vi såg aldrig mer än ca hundra meter framför oss innan vägen rundade en ny klippa och en ny underskön vy mötte oss. Faktum är att det går att argumentera för att eftermiddagens pass var än vackrare än förmiddagens. Eller i alla fall gav en mer exklusiv upplevelse. Undertecknad har aldrig varit med om en större vyupplevelse och då har ju jag, som alla vet, varit med om det mesta. Det var varmt, över 35 grader, men även detta har sydafrkanerna tänkt på. Ett vackert vattenfall på dryga 60 meter i en skuggig skreva gav välbehövlig svalka. Tyvärr ger nedan visade bilder inte passet rättvisa. Ravinen var djup men solen står ju högt på himmelen här i närheten av stenbockens vändkrets, så solen nådde ner men det var så slingrande att kameran inte hade en chans att fånga den rätt känslan. DET VAR FANTASTISKT!

Maten på lodgen

Efter att ha välkomnats av vår värd Jann och fått all nödvändig information så meddelande han att middagarna serveras 19.30. Vi visste inte vad vi hade att vänta oss här mitt ute i vildmarken långt ifrån all civilisation. När vi första kvällen kom ner till "bushrestaurangen"  brann en eld i eldstaden. Vi satte oss ner kring elden och tog någonting att dricka samtidigt som vi fick bevittna något fantastiskt…ur bushen kom det en flock springbockar och senare även två zebror. Jann brukar lägga ut lite färskt hö varje kväll och då kommer de vilda djuren fram och äter. En fantastisk syn!

En annan liten överraskning var det lilla vårtsvin som Jann tagit hand om efter att det lämnats av mamman. Denna lilla flicka var nu 3 månader och röjde runt bland bord och stolar samt åt på skosnören och väskor.  Nå, efter att vi chillat lite vid elden satte vi oss till bords och serverades en förrätt och sedan en härlig buffé som till stor del var lagad över öppen eld. Det var revbensspjäll, kyckling, korvar, fläsksida och mycket mer. Till efterrätt fick vid god glass med Amarulla-likör (Sydafrikas nationallikör som gör av amarullabäret)

 När vi ätit oss proppmätta gick vi upp till våra hyddor i skenet av ficklampor. När vi släckte ficklamporna och vände blickarna uppåt fick vi se ett sällan skådat sceneri….en stjärnhimmel som saknar motstycke. Magiskt! Frukosten dagen efter serverades 8.30 och var riktigt tilltagen.

Konstgjorda fåglar som kvittrade ljudligt prydde bordet. Det serverades först färsk frukt och sedan välfri ägg- och baconkombination. Vi gav oss ut på dagens äventyr mätta och belåtna. Den andra kvällen var upplagd på samma sätt, förrätt och sedan grillade lammkotletter med diverse tillbehör och som dessert en mycket god bananacrëps med jordgubbar. Proppmätta igen!

Vi tackar Jaan och hans assistent Amanda, Jann kallar henne sin bushbaby, för alla fantastiska måltider som ingen trodde var möjligt att åstadkomma ute i bushen!

Dagens haiku 5/1

Turen i bilen

Vyer, utsikt, allt perfekt

Plötsligt stör odör

Att köra genom Swartbergpasset

Igår hade vi förmånen att som chaufförer i våra bilar, en Nissan Tiida och en Toyota Corolla, ta våra familjer genom Swartbergpasset. Resan startade från lodgen redan vid 9.30 och gick över grusvägar där Hasse nästan omgående höll på att köra över en orm (en Cape Cobra?). Lätt omtumlade gick resan vidare upp mot passet. Vi passerade en strutsfarm men vad som hände där har ni redan läst om...
Vägen upp mot passet gick på skumpiga grusvägar, i början var vägen bred och möten var inte något problem, men ju högre vi kom desto smalare blev vägen. Stressen ökade när vi fick några aggressiva SUV ägare bakom oss som envisades med att köra om.
För att verkligen förstå Swartbergpassets storhet bör man betänka att det omnämnts som världens näst mest dramatiska bergsväg (endast en bergsväg i Tibet anses vara värre) och att det också finns med på UNESCOs lista över världsarv.
Nåväl, vi kommer ifrån ämnet. Vi nådde till slut toppen på passet och var imponerade att vägen inte varit värre och kurvorna inte skarpare, men då hade vi inte börjat nedstigningen till andra sidan berget. Det var nu det verkligen började... Vägen var som ett sämre grustag, kurvorna var av kalibern att man vid några tillfällen såg sig själv bakifrån. Det underlättades inte av att det var som att ta sig ned för en svart pist i svenska fjällen. Sakta, sakta, på 1:ans växel kröp våra bilar nedför backarna. På sidan om vägen, med endast en bristfällig mur som skydd, stupade berget ner ett antal hundra meter. Som chaufför gäller det att i alla lägen hålla sig lugn och få familjen att känna sig trygg. Vi lyckades med denna uppgift och när vi nådde fram till vårt lunchställe på Hotel Swartberg i den pitoreska orten Prince Albert fick vi vår belöning i form av kall, lokal öl.
/Hasse & Christian

Strutsfarmen Cango

Idag bestämde vi oss för att svänga förbi den lokala strutsfarmen, på vägen till Zwartberg-passet. Vi fördes in i ett rum där en grupp människor satt och stirrade på oss, en aning surt eftersom vi kom in lite sent. En guide stod längst fram i rummet, som liknade en kyrksal, och informerade oss om strutsarna och strutsfarmen. Vi fördes senare vidare till ett rum där det fanns 3 stycken värmeskåp, som innehöll strutsägg. Äggen skulle helst ha en temperatur på 36+ och vändas två gånger om dagen för bäst bebisar. Vi fick även reda på hur man kunde se om ägget var ätbart eller om det var en död baby i den. Det kommer vi ha stor användning för i livet. 

Sedan togs vi ut på själva gården. Där fick man pröva på att mata de olika strutsarna, men ingen i vår grupp vågade på sig detta moment. Det var inte förrän man kunde få nackmassage från strutsarna som det väcktes ett intresse, speciellt från Mrs. Rasch som såg det som en sista chans att bli av med sig gamnacke. Glatt anmälde hon sig som första volontär för att få den härliga massagen. Guiden gav henne en burk med mat och bad henne vända ryggen mot strutsarna, vilket hon gjorde med ett nöjt ansiktsutryck. Denna nöjdhet försvann dock några sekunder senare och förvandlades till ett grin med sammanbitet ansikte. Strutsarna slängde sig med sina halsar runt hennes för att få några korn mat. Dock var de inte ens i närheten av hennes gamnacke, tråkigt nog. Efter den korta och hetsiga massagen kommer hon tillbaka till oss med ett knäckt ansikte och ett knäckt och nervöst skratt, vi undrade till och med om gamnacken blivit större av hennes spändhet under massagen. 

Något som man också fick pröva på, något som ingen i vår grupp gjorde, var strutsridning. Detta gick alltså ut på att man skulle upp på strutsen "rygg" och hålla hårt i vingarna för att sedan under några korta sekunder rida på en galen struts med två män bakom sig som tar emot en när man ramlar. Vår guide informerade innan att det fanns stor risk att bryta några ben i kroppen. 

Guiden var helt klart en av de bästa vi haft, enligt några av oss i alla fall (Simon tyckte han var lite over the top). Han var rolig, charmig och hade allt en guide ska ha! 

Vi är mycket glada över att vi svängde förbi strutsfarmen och det blir en upplevelse vi sent kommer glömma. Dock ligger det såklart lite besvikelse över det hela eftersom Ylva fortfarande går runt med gamnacke, men men livet går vidare… 

Här kommer lite härliga bilder från ostronfarmen, som Monika skulle sagt… 

/ Hanna och Simon

Dagens haiku 4/1

Hajken i bergen -

ilsken strävan mot topp:

Sisifosarbete?

Dagens hajk

På hajke i Zwartbergsmassivet är självklarhet för den redige, äventyrslystne. Väl framme vid vårt nya boende, Zwartberg View Lodge, snörde vi på oss vandringskängorna och fann raskt ett lämpligt utflyktsmålmål: En markerad trall som följde en serie grönt markerade stenar med en utsiktplats som slutdestination. Rakt ut i fynbon begav vi oss. Fynbo är en vegetationstyp som bara finns i västra kapprovinsen. Det är en buskbeväxt, stenig terräng som är mycket endemiskt artrik. Inte en människa, bil eller annat onaturligt störningsmoment så långt ögat nådde. This is Africa!

Nåväl, även om vi var väl förberedda fick delar av gruppen snabbt erfara hur den halvökniska värmen påverkar hårt arbetande kroppar. Men expeditionen nådde sitt mål där kroppsliga vätskedepåer återfylldes, fotografier togs och eviga sanningar uttalades. Hemvägen gick mestadel nedför och gruppens humör steg varefter hemmalodgen blev allt större i blickfånget.

Summa summarum: Vi kan alla sanningsenligt svara "ja" på frågan av vi hikat i Afrika. Vi har till och med bildbevis!

Zwartberg View Lodge

Vi kom fram till Zwartberg View Lodge efter resa från Mossel Bay. Vi bor mitt ute i bushen.