Idag ska vi lämna vårt "trevliga" guesthouse och bege oss till några hyddor i buschen. Inget internet på ett par dagar och därmed inga uppdateringar för våra trogna läsare. Men håll ut. Om, ja jag säger OM, vi kommer därifrån med livet i behåll, där finns båda vilda djur och kannibaler, så återkommer bloggandet inom några dagar. Förmodligen med MYCKET spännande läsning.
Men jag kan inte lämna detta guesthouse utan att berätta lite om vårt värdpar. Vi kan kalla dem Helga und Wolf. Ett tyskt par som på ytan verkar vara ett till synes helt normalt par.....men....
När vi anlände mötte Helga oss, en kvinna i 40-årsålder (ålder för övrigt mycket svårbestämbart men låt oss gissa) med ett leende. Hon är ganska lång, nomalbyggd och ser ut som folk mest om vi bortser från FRISYREN! Håret är grått, lite långt, mittbena. Hon har håret hårt åstramat i en slinkig svans och en liten spretig lugg som sticker fram i pannan (ca en decimeter bred) lite likt en mycket kort hästman.Hon visade oss med samma leende hela guesthouset och berättade på ett militant tyskt sätt hur det hela fungerade på deras guesthouse, hela tiden med samma leende.
Vi checkade in och tyckte stället och Helga verkade mycket trevlig. Efter en stund dök Wolf upp. En liten, lite skalman-lik "pöjk" med krulligt hår. Jag konstaterar att det är ett mycket omaka ar. Även han är trevlig och vi finner oss tillrätta.
Sedan börjar det hända konstiga saker. Vi upptäcker att Helga är mycket kontrollerande. Hon dyker upp överallt och talar om för oss hur och när vi ska göra saker. När vi står och pratar om att vi ska vara på Safarin kl 9.00 dagen efter, dyker hon upp tätt intill och talar om att vi måste åka senast kl 8.00, för att vara där till 8.30, och att hon har för avsikt att ge oss frukost 7.30 (frukosten öppnar egentligen först kl 8.00).
Vi säger: -O.K tack då.
När Wolf, vid frukosten dagen därpå, ser att vi har det lite stressigt vid frukosten och säger att 10 minuter hit eller dit inte gör något dyker Helga upp med långa steg, från ingenstans, och tillrättavisar sin make. - No, no Wolf, de måste åka 8.00. Han viker ner sig direkt.
Vid hemkomsten är vi trötta och vill bara hämta pizza för att sitta "hemma" och äta, vilket Hasse redan skrivit om. Hennes ögon blir lätt vidgade men med samma leende förklara hon att det inte finns något bord för oss att sitta vid (eftersom hon redan dukat för frukost och dessutom burit in poolbordet för detsamma), att det är jättenära till en pizzeria, att hon kan hjälpa oss ringa för att boka bord. Ögonen alltmer desperata när hon märker att vi verkligen VILL vara "hemma" och äta våra sju feta kladdiga pizzor. Tills slut förstår vi och ger oss trötta därifrån. Vi äter en snabb middag och kommer tillbaka för att sätta oss i det gemensamma utrymmet och "softa" lite. Genast kommer Helga marscherande med samma leende men denna gång med ett nytt budskap. Det ligger en lapp på bordet som vi ännu inte har upptäckt. Den är till oss. Hon drar raskt undan och skrynklar ihop lappen. -Jasså ni är tillbaka, säger hon. Då kan jag prata med er muntligt istället.
- Jag vill bara att ni är försiktiga när ni äter chips och nötter här ( vilket vi alltså gjort innan vi gick ut för att hämta det feta pizzan som vi inte fick ta hem). Det blir fettfläckar! I nästa sekund kom Simon med en kasse chips. Ingen av oss vågade ta upp chipsen utan knöt om påsen hårt och ställde den på golvet.
Vågar vi ta lite vin här undrar vi? Det kan bli vinfläckar kanske?
Det slutar med att vi vågar. Lite senare tar vi också fram lite choklad. Livrädda håller vi oss över bordet och ser till att igen släpper en flaga i soffan. Det vet vi ju hur det kan se ut. Innan vi lägger oss, torkar vi omsorgsfullt Helgas bord i rädsla att det ska vara någon vin- eller fettfläck som ska synas när Helga, inom kort efter att vi har gått, kommer att gå upp och syna hela utrymmet.
Nu förstår jag hur det måste ha känts när jag kom med ett avbrutet handtag i handen, dessutom till en förbjuden dörr ( ja, jag gick fel). Ja, för hon hade ju berättat precis vilka dörrar vi fick och inte fick använda och vilka av dörrarna som dessutom var säkrast att använda, bl a för att inte den lilla sköldpaddan skulle ta sig in. Med ett leende sa hon till mig att: - Sån't kan hända. Men inom sig rasade förmodligen en storm av avsky, kanske inte så mycket mot mig som själva händelsen i sig.
Lite senare på dagen satt ett skinande sprillans nytt handtag på plats igen. Såklart!
Kanske är det dags för Wolf att sälla sig till bachelorflocken. Han är välkommen, eller vad säger ni grabbar?
Ylva
Tysk gästfrihet finns den? Vi är för närvarande tveksamma efter att vår tyska värdinna tämligen bryskt avfärdat vår önskan om att beställa pizza och äta i hennes matrum, under förevändning att det inte fanns något bord då hon redan gjort dukningen till morgondagens frukost.
Vi fick därför, trötta efter dagens safari, ge oss ut i Mossel Bay kvällen för att söka oss ett matställe. De flesta ställen var naturligtvis fullbokade så vi hamnade till slut på snabbmatsstället Nandos, som serverade en habil grillad kyckling med tillhörande såser och mineralvatten.
Där satt vi, gnagandes på varsitt kycklinglår och funderade på hur en så fantastisk dag kunde få ett så påvert slut. Nu tar vi igen skadan genom att sitta i tyskans vardagsrum och dricka gott rödvin....
Vi fick därför, trötta efter dagens safari, ge oss ut i Mossel Bay kvällen för att söka oss ett matställe. De flesta ställen var naturligtvis fullbokade så vi hamnade till slut på snabbmatsstället Nandos, som serverade en habil grillad kyckling med tillhörande såser och mineralvatten.
Där satt vi, gnagandes på varsitt kycklinglår och funderade på hur en så fantastisk dag kunde få ett så påvert slut. Nu tar vi igen skadan genom att sitta i tyskans vardagsrum och dricka gott rödvin....
Varma stenar på kroppen? Kan det vara något att uppleva? Absolut, säger jag efter att i dag avnjutit en entimmas massage på lodgen i Botlierskop. Jag var inte ensam om att få uppleva njutning, samtidigt som jag låg med mina stenar låg min kära hustru i rummet bredvid och fick en ansiktsbehandling. Efter oss var det Ylva och Hannas tur att få uppleva "hollistisk huvudmassage" och massage för axlar och rygg. Som avslutning var det Simon och Jakob som fick en timmes "svensk massage".
Tilläggas kan att transporten till och från behandlingsrummen företogs med golfbil, så vi slapp gå.
Den enda av oss som avstod massage och istället hängde vid poolen under eftermiddagen var Christian. Han säger att han föredrar "mental massage" men jag förstår inte vad han menar...
/Hasse
Tilläggas kan att transporten till och från behandlingsrummen företogs med golfbil, så vi slapp gå.
Den enda av oss som avstod massage och istället hängde vid poolen under eftermiddagen var Christian. Han säger att han föredrar "mental massage" men jag förstår inte vad han menar...
/Hasse
Äntligen har vi fått möjlighet att äta den sydafrikanska nationalefterrätten Malvapudding. Vi har frågat efter den på många restauranger men den har lyst med sin frånvaro. Häromdagen fick vi nöjet att prova den första "puddingen" på denna resa men alla smakar lite olika så den måste provas på varje ställe.
Det är en sockerkaksliknande kaka som kan uppträda i olika former. Idag fick vi den som en muffins men den kan även göras i långpanna. Malvapuddingen serveras varm med vaniljsås. Otroligt gott!
/Monika
Recept nedan:
Det är en sockerkaksliknande kaka som kan uppträda i olika former. Idag fick vi den som en muffins men den kan även göras i långpanna. Malvapuddingen serveras varm med vaniljsås. Otroligt gott!
/Monika
Recept nedan:
Ingredienser
| Pudding | ||
| 2 msk | ||
| 2 msk | ||
| 1,5 dl | ||
| 1,25 dl | ||
| 1 st | ||
| 1,25 dl | ||
| 0,5 tsk | ||
| 0,5 tsk | ||
Vaniljsås | ||
| 2 dl | ||
| 3 dl | ||
| 3 msk | ||
| 2 msk | ||
| 1 st | ||
Tillagning
1. Värm ugnen till 200 grader.
2. Vispa samman smör, marmelad och socker till puddingen. Tillsätt under vispning ägg, mjölk och vetemjöl och till sist vitvinsvinäger och bikarbonat.
3. Häll i smorda portionsformar och grädda i mitten av ugnen ca 15 minuter.
4. Koka upp grädde, mjölk, socker och smör till såsen. Blanda sist ner innehållet från den urskrapade vaniljstången. Låt svalna.
5. Stjälp upp puddingarna och häll såsen över dem. Stick små hål i dem med en tandpetare så att all sås absorberas.
Dryck: Prova ett sött starkvin av något slag, gärna med bra syra. Ett vitt vin gjort på ädelrötade druvor är också bra till denna rätt.
2. Vispa samman smör, marmelad och socker till puddingen. Tillsätt under vispning ägg, mjölk och vetemjöl och till sist vitvinsvinäger och bikarbonat.
3. Häll i smorda portionsformar och grädda i mitten av ugnen ca 15 minuter.
4. Koka upp grädde, mjölk, socker och smör till såsen. Blanda sist ner innehållet från den urskrapade vaniljstången. Låt svalna.
5. Stjälp upp puddingarna och häll såsen över dem. Stick små hål i dem med en tandpetare så att all sås absorberas.
Dryck: Prova ett sött starkvin av något slag, gärna med bra syra. Ett vitt vin gjort på ädelrötade druvor är också bra till denna rätt.
Under dagen har vi kvinnor lärt oss mycket av Impalaantilopen levnadssätt här på savannen. Det är nämligen så att den bock som blir flockledare, efter en del strider, bara är ledare under ca tre år. Därefter har någon annan bockhanne hunnit bli stark nog att utmana honom, vinna striden och därmed förpassa honom till bachelorgruppen. Bachelorgruppen består av både kommande flockledare och, som i det här fallet, avdankade flockledare. De senare dör strax därefter av ålder och, i många fall, förnedring och vanmakt.
Så vi (Monica och jag) började fundera på vem som var flockledare i vår grupp och (i så fall) hur länge han/dom hade varit det. Vi kom snabbt underfund med vilka dom var och att dom varit det betydligt lägre än tre år.
Nu hade ju vi med oss en ung, stark man, Billy, på vår Safaritur. Han körde oss vant i sin fyrhjulsdrivna bil, räddade oss från lejonattack, knäckte och bar iväg ett stort träd som ramlat över vägen, dukade fram vin och tilltugg mitt bland girafferna på savannen och förde oss därefter resolut i säkerhet igen. Saken var ju klar!
Hoppas våra tidigare flockledare kommer att trivas i bachelorgruppen för Billy har sagt att de aldrig mer kommer att kunna utmana.
Tillhör numer bachelors....
Solen hade knappt gått upp när vi i morse startade vår resa upp i bergen. Vi hade siktet inställt på Botlierskop Private Game Reserve, ett reservat under uppbyggnad sedan femton år. Ideen är att köpa upp intillliggande gårdar för att skapa en frizon för frigående afrikanska djur.
Samtliga djur strövade fritt förutom lejonet som på grund av sin naturliga rovdrift var tvunget att hållas under stränng uppsikt.
Vår guide, Billy, en bildskön afrikand i trettioårsåldern, gjorde ett starkt intryck på gruppen, framförallt kvinnorna blev lätt till sig när Billy förmedlade sin kunskap om flora och fauna.
Extasen nådde höjder när Billy halvvägs genom turen dukade fram ett dryckes-och snacksbord.
Stämningen höjdes ytterligare när en flock giraffer började röra sig runt oss.
Höjdpunkten blev annars när lejonhanen gjorde ett utfall mot Christian i början av dagens tur. Billy var modig, på gränsen till dumdristig, och körde vår lilla safariejeep riktigt nära de tre lejonen. Lejonhanen såg sig hotad och valde Christian som sitt offer. I ett obevakat ögonblick gick han, lejonet, till attack mot Christian som utstötte ett ångestvrål när han såg bestens käftar närma sig...
Tur för oss, och framförallt för Christian, att lejonet var nymatat och och föredrar ung ko framför seg gubbe...
Samtliga djur strövade fritt förutom lejonet som på grund av sin naturliga rovdrift var tvunget att hållas under stränng uppsikt.
Vår guide, Billy, en bildskön afrikand i trettioårsåldern, gjorde ett starkt intryck på gruppen, framförallt kvinnorna blev lätt till sig när Billy förmedlade sin kunskap om flora och fauna.
Extasen nådde höjder när Billy halvvägs genom turen dukade fram ett dryckes-och snacksbord.
Stämningen höjdes ytterligare när en flock giraffer började röra sig runt oss.
Höjdpunkten blev annars när lejonhanen gjorde ett utfall mot Christian i början av dagens tur. Billy var modig, på gränsen till dumdristig, och körde vår lilla safariejeep riktigt nära de tre lejonen. Lejonhanen såg sig hotad och valde Christian som sitt offer. I ett obevakat ögonblick gick han, lejonet, till attack mot Christian som utstötte ett ångestvrål när han såg bestens käftar närma sig...
Tur för oss, och framförallt för Christian, att lejonet var nymatat och och föredrar ung ko framför seg gubbe...
Mossel Bay har en världshistorisk sevärdhet:
År 1488 rundade Bartolomeu Diaz Afrikas sydspets som förste europé. För att bunkra vatten landade han i det som idag är Mossel Bay. Källan han fann är fortfarande aktiv men idag nyttjar ankor denna historiska plats.
Några år senare, 1500, var det en annan portugisisk sjöfarare, Pedro d'Ataide, som lämnade ett varningsbrev vid ett träd intill källan. Ett par år senare återfanns brevet av en annan bunkrande portugis och varningen fick effekt. Trädet blev ett sorts postkontor för sjöfararna och kallas "Post Office Tree". Det finns högtidlighållet i Mossel Bay. Trädet används idag mest av slöa solbadare för att ta en stunds skydd från hetsigt strandbad.
Källan och trädet gjorde att de framgångsrika portugiserna etablerade viss kontakt med lokalbefolkningen men de dröjde ytterligare att par hundra år innan området koloniserades västerifrån av holländare från Kapstaden.
Värt en omväg? Nja, då är nog stranden hetare...
År 1488 rundade Bartolomeu Diaz Afrikas sydspets som förste europé. För att bunkra vatten landade han i det som idag är Mossel Bay. Källan han fann är fortfarande aktiv men idag nyttjar ankor denna historiska plats.
Några år senare, 1500, var det en annan portugisisk sjöfarare, Pedro d'Ataide, som lämnade ett varningsbrev vid ett träd intill källan. Ett par år senare återfanns brevet av en annan bunkrande portugis och varningen fick effekt. Trädet blev ett sorts postkontor för sjöfararna och kallas "Post Office Tree". Det finns högtidlighållet i Mossel Bay. Trädet används idag mest av slöa solbadare för att ta en stunds skydd från hetsigt strandbad.
Källan och trädet gjorde att de framgångsrika portugiserna etablerade viss kontakt med lokalbefolkningen men de dröjde ytterligare att par hundra år innan området koloniserades västerifrån av holländare från Kapstaden.
Värt en omväg? Nja, då är nog stranden hetare...
Denna kväll begav vi oss till Mossel bay's bästa restaurang, enligt Meike. Ägaren av restaurangen är en känd golfspelare som spelat Mossel Bay's golfbana på 57 slag, år 2002. Han har även spelat det på 59 slag, år 2004. Hans namn är Louis Oosthuizen. Hela restauragen kretsade kring denna man. Han var tapetserad på väggarna, han var på varenda tavla, hans golfkläder var upphängda på väggen och hans scorekort var i en monter etc. Sammantaget tycker vi att det var lite för mycket av denna Louis, men maten var utsökt.
Vi försökte få ett bord till imorgon kväll men tog till vårt sunda förnuft när de erbjöd oss ett bord kl. 21.00, och tackade nej och nu är vi påjakt efter en ny restaurang med lika hög standard.
Vår servitör var en kort, mullig och pipig kvinna. Jakob jämförde henne med Niki Minaj, för de yngre läsarna. Christian trodde å andra sidan att hon sniffat helium på lunchrasten...
Vi försökte få ett bord till imorgon kväll men tog till vårt sunda förnuft när de erbjöd oss ett bord kl. 21.00, och tackade nej och nu är vi påjakt efter en ny restaurang med lika hög standard.
Vår servitör var en kort, mullig och pipig kvinna. Jakob jämförde henne med Niki Minaj, för de yngre läsarna. Christian trodde å andra sidan att hon sniffat helium på lunchrasten...
Vi är hur som helst väldigt nöjda med Route 57 och mycket besvikna över att vi inte får komma tillbaka... Speciellt Hanna som vill ha de friterade räkorna igen.
// Simon & Hanna
PS: Under kvällen försämrades tillståndet i Hasses mage väsentligt medans Simons mage är "Back on Track"!
Plats:
Innan middagen idag gav oss ut på en vandring som skulle visa sig betydligt vådligare än vi förväntat oss...
Vi hann inte starta vår tur förrän vi blev varse att det fanns livsfarliga reptiler i vår närmiljö ( se nedan). Lätt omskakade började vi trots detta vår vandring. Detta blev ytterligare en av dagens höjdpunkter, såväl bokstavligt som upplevelsemässigt. Vi vandrade i närmare en timme längs en stig som gick genom ett landskap beklätt med buskvegetation och omgivet av klippor och branta stup. Stundtals fick några av gruppens medlemmar svindel och var nära att falla ner för klipporna, andra fick nojja och såg såväl Cape Cobra som Boom Slang i varje buske...
Vi stampade oss fram genom landskapet och lyckades till slut komma fram till Mossel Bays fyr och sedan kunde vi andas ut och nå kvällens restaurang.
OK, tänk dig din allra bästa dag på stranden. Vad vill du ha?
- Femtio meter bred och 800 meter lång strand?
- Den finaste sand du kan tänka dig?
- 27 grader i luften?
- 24 i vattnet?
- En lagom varm bris blåser och svalkar dig när du behöver?
- En bra lunchrestaurang finns belägen precis intill stranden?
- Excellenta toaletter som är mer än välstädade och fräscha sötvattenduschar?
- Historiska minnesmärken av toppklass inom kort gångavstånd? (och då menar vi världshistoriska!!)
- Billiga parasoll som sätts upp av serviceminded personal? (15 kronor per dag...)
Detta fanns på Santos Beach i Mossel Bay där vi har tillbringat vår dag. We're in heaven!
Sedan krävs det ju det rätta sällskapet också...
Alla får vara som de vill, vi ska inte döma.
Vi vill dock dela med oss av några observationer vi gjort om det engelska och "boerska" arvet i Sydafrika avseende restaurangkulturen.
Fram till i morse rörde vi oss i den engelska "skolan" i Stellenbosch vad gäller mat och dryck; elegans, goda viner upphällda i generösa glas, manglade linnedukar och servetter, verserad personal som diskret rör sig mellan borden. Detta lockar fram en lust till stärkta kragar och delikata långklänningar.
Nu har vi flyttat oss trettio mil österut och kommit in i "boersk" kultur; engelskan är som bortblåst, vinet serverat i små, dåligt diskade glas, smutsiga underlägg, personal med klara språkluckor som hysteriskt springer mellan borden och skapar stress och puls i den inpyrda restauranglokalen. Gästerna är företrädesvis barfota och iklädda badshorts och linne när de trängs vid den hafsigt upplagda buffén.
Givetvis har vi lyckan att trivas och passa in i bägge miljöerna men till er som ej är lika lyckligt lottade vill vi bara säga: Sydafrika har än en gång visat sin fantastiska mångfald; du duger som du är.
Tilläggas kan att vinbutikerna i Stellenbosch är i Mossel Bay utbytta mot liquor stores med armerade skyltfönster. Det bästa av två världar.
Idag lämnade vi Stellenbosch för vår färd österut. Vi gav oss iväg efter frukost i två fullpackade bilar. Resan gick över berg och genom dal. Allt utmed vägen var stängt men vi hade tur att hitta ett litet hak i Barrydale med en väldigt trött och suckande servitris. Menyn bestod av EN rätt, nämligen bacon och ägg. Det enda egna valet vi kunde göra var hur vi ville ha ägget tillagat. Alla i sällskapet valde ¨scrambled egg¨ men inte ens det valet lyckades den trötta servitrisen med. Resultatet blev vändstekta ägg för alla.
Efter sex timmar kom vi fram till ett trevligt litet guesthouse och välkomnades av värdparet Martin och Meike. Alla var hungriga efter den torftiga lunchen så vi begav oss snabbt ut på stan. För att komma dit var vi tvugna att gå nerför en brant väggliknande backe i ca 1 km. Vi skuttade glatt nerför men det var värre på vägen hem. Hasse såg till att vi marscherade enligt försvarsmaktens taktreglemente M44 (0,0097 vänster fot i backen nu!) så att vi höll takten uppför.
Efter sex timmar kom vi fram till ett trevligt litet guesthouse och välkomnades av värdparet Martin och Meike. Alla var hungriga efter den torftiga lunchen så vi begav oss snabbt ut på stan. För att komma dit var vi tvugna att gå nerför en brant väggliknande backe i ca 1 km. Vi skuttade glatt nerför men det var värre på vägen hem. Hasse såg till att vi marscherade enligt försvarsmaktens taktreglemente M44 (0,0097 vänster fot i backen nu!) så att vi höll takten uppför.
Tolv, ett år, vad hände?
OS, greker, euro, kris.
Lev du, människa!
I södra Afrika är det tradition att resa i österled på nyårsdagen. Vi tar alltid seden dit vi kommer och gör som afrikanerna. Vi drar till Mossel Bay och förväntar oss en femtimmarsresa.
Vi utlovar utförlig beskrivning och dokumentation sent under morgondagen.
Vi gör ju allt för vår trogna, vackra och intelligenta läsare. Även våra släktingar kan givetvis förvänta sig en smärre uppdatering.
Så har vi avnjutit årets nyårsmiddag.
Vi hade fått ett bord reserverat på Restaurang Big Easy, en mycket bra restaurang som ägs av den sydafrikanske golfstjärnan Ernie Els. Mr Els var inte på sin restaurang i kväll, men han hade sett till att några av hans anställda gav oss god service.
Portionerna var mycket rejält tilltagna. Ingen i sällskapet orkade äta upp sin portion. Vi lät ett antal halvätna tallrikar bäras ut.
Vi åt fantastiska ostron, ljuvliga räkor, möra biffar och perfekt risotto. Till det drack vi såväl bubbel som ett mycket gott rödvin från vingården Rust en Vrede, valt av vår egen sommelier.
Vi är mycket tacksamma att Simon inte kastade upp under måltiden. Han har nämligen en släng av tyfus eller annan tropisk sjukdom ( amöba dysenteri, eller annan smittsam sjukdom?) Sin sjukdom till trots åt han såväl carpaccio som biff ( se bilder nedan) Han nyttjade också etablissemangets toalett ( se bild nedan)
För att få en fin avslutning på kvällen trängde vi oss alla in i familjen Brobäcks vita limousine av märket Nissan.....
Och som synes var det en mycket vådlig men trevlig stämning i bilen...
Som avslutning vill vi önska våra älskade läsare ett gott nytt år!
Lite överaskande är det nyårsafton även på södra halvklotet. Detta trots den ljumma sommarvinden och ca 30 grader under parasollet. Innan vi går igenom våra upplevelser några observationer:
- Den engelska kvinnan i grannrummet läser om 50 nyanser och går och doppar sig lite för ofta med lite rosiga kinder...
- Den unga svenska flickan i rummet under oss läser om 50 nyanser och har inte förstånd att rodna...
- Den ena kvinnan i vårt resesällskap har läst om 50 nyanser och börjar tala om sidenslipsars hållfasthet...
- Den andra kvinnan i vårt resesällskap som inte har läst om 50 nyanser vill bara gå och läsa och vill inte umgås med oss.
- De två medelålders männen i resesällskapet håller på att skissa på ett vattentätt kontrakt.
- De tre barnen i vårt resesällskap suckar tungt och vill starta bokbål...
Försök till sammanfattning: Årets mellandagar går i 50 nyanser av grått.
/ Hasse o Christian
Under gårdagen (30/12) så besökte jag och pappa Franschoeks Motormuseum som fanns på Mr. Ruperts egna vingård. Museet var stort och var stationerat i fyra stycken "lador". I den första ladan fanns riktigt gamla bilar, från 1900 till 1939. I den andra fanns hela Jaguars historia och bilar som produceras efter WW2. I det tredje fanns hela Fords historia från 1900 till idag. I den sista ladan fanns det bara racingbilar och mer extrema bilar, så som Ferrari och McLaren. Mr. Rupert äger alla 80 bilar i samlingen, de flesta bilar var antingen från Pontiac, Ford, Packard, Jaguar, Alfa Romeo eller Ferrari. Vi såg allt från Fords första bil till Porsches senaste Carrera modell. Man kunde läsa historien om de flesta bilarna. Hasse fascinerades av hur tidigt alla bilar importerades till Sydafrika och att de hade haft få ägare.
Vid värme är bad
en god vän som svalkar oss.
Svedd kropp och kärlek.
Idag åkte vi till den vackra lilla staden Franschhoek som ligger cirka 30 kilometer från Stellenbosch. Franschhoek, även kallad "Det franska hörnet" är känt för sina exklusiva restauranger och fina butiker. Det är också, av oss, känt för sin värme. Det är alltid cirka fem grader varmare än i Stellenbosch. Idag var det nog 35 grader i den lilla staden. Vi inledde med att försöka återuppleva förra resans besök på "The Common Room" som anses vara en av de bästa restaurangerna i Sydafrika. Dessvärre var det omöjligt att få ett bord så vi fick lomma iväg hungriga. Stackars oss!
Vi åkte istället vidare upp till "Le Petit Ferme", en helt underbar restaurang som ligger vackert belägen ovanför Franschhoek. Där kunde de ta emot sju hungriga själar och vi bjöds på en helt fantastisk lunch som gjorde oss alla lätt saliga; Underbar bläckfisk, lamm som tillagats länge i ugn och en härlig risotto. Till detta drack vi restaurangens eget mousserande vin.
Flickorna shoppade flitigt i restaurangens lilla shop medan männen lekte lekar på parkeringsplatsen i den heta decembereftermiddagen.
Därefter delade vi upp oss; några ( Hasse och Simon) valde att åka till Franschhoek Motormuseum medan övriga åkte hem till Stellenbosch, via vingården Boschendal.
