Vägen upp mot passet gick på skumpiga grusvägar, i början var vägen bred och möten var inte något problem, men ju högre vi kom desto smalare blev vägen. Stressen ökade när vi fick några aggressiva SUV ägare bakom oss som envisades med att köra om.
För att verkligen förstå Swartbergpassets storhet bör man betänka att det omnämnts som världens näst mest dramatiska bergsväg (endast en bergsväg i Tibet anses vara värre) och att det också finns med på UNESCOs lista över världsarv.
Nåväl, vi kommer ifrån ämnet. Vi nådde till slut toppen på passet och var imponerade att vägen inte varit värre och kurvorna inte skarpare, men då hade vi inte börjat nedstigningen till andra sidan berget. Det var nu det verkligen började... Vägen var som ett sämre grustag, kurvorna var av kalibern att man vid några tillfällen såg sig själv bakifrån. Det underlättades inte av att det var som att ta sig ned för en svart pist i svenska fjällen. Sakta, sakta, på 1:ans växel kröp våra bilar nedför backarna. På sidan om vägen, med endast en bristfällig mur som skydd, stupade berget ner ett antal hundra meter. Som chaufför gäller det att i alla lägen hålla sig lugn och få familjen att känna sig trygg. Vi lyckades med denna uppgift och när vi nådde fram till vårt lunchställe på Hotel Swartberg i den pitoreska orten Prince Albert fick vi vår belöning i form av kall, lokal öl.
/Hasse & Christian
